Att smygträna
Är otroligt trött, tvingade mig runt löprundan idag, kändes verkligen jobbigt eftersom att jag egentligen inte orkade alls men eftersom att jag springer varje vardag så kan jag ju inte hoppa över det bara för att jag känner mig ur form. Uhuh, not gonna happen.
Jag har länge haft problem med överträning. Det började när jag höll på med friidrott. Eftersom jag alltid varit lätt i kroppen så passade långdistanslöpning mig och jag var riktigt duktig, och presterade bra på stora tävlingar. På idrotten i skolan slog jag alla, även killarna, när vi sprang.
I takt med att jag blev äldre ökade kraven från tränarna och mig själv, jag började överträna nogot otroligt (tror inte jag kommer skriva hur mycket jag tränade för det är ingen som kommer tro mig).
Under mina tidigare sjukdomsperioder har träningen varit det som varit svårast att motstå, vilket inneburet att jag från och till under hela min ungdom har smugit med mitt tränande.
Jag har gömt träningskläder i skogen, sagt att jag varit i stan när jag i själva verket varit ute och sprungigt, genom åren har jag hittat på alla möjliga ursäkter bara föra tt få komma iväg och motionera. Jag var livrädd för att någon min mamma och pappa kände väl skulle se mig och "skvallra". Detta hände naturligtvis åtskilliga gånger och mina föräldrar blev likna besvikna och arga varje gång.
Nu är jag ju över 18 så det finns inte så mycket de kan göra... Inte för att jag tränar så jättemycket numera, men med tanke på min undervikt så borde jag ju inte träna alls. Berättar ju så klart inte för dem att jag tränar men det är nog underförstått. Ibland känns det lite som om de har gett upp på mig.
Folk säger att jag har sådan insikt i mina problem och det stämmer. Frågan är bara varför jag inte bara kan sluta upp med allt skit jag håller på med?
